det här är ingen saga, det här är min sanning

När Anne Andersson var 29 år blev hon allvarligt sjuk för första gången.
Sedan dess har det varit en kamp om liv och död i 7 år. Här är hennes berättelse om sjukdomen och mötet som gav henne livet tillbaka.

Året var 1998 när Anne Andersson blev sjuk för första gången, den gången då hennes dotter Denise räddade hennes liv. Hon hade jätteont i magen på morgonen och kunde knappt prata. Hennes sambo Ingemar hade skjutsat hennes yngsta dotter Olivia till dagis på morgonen och sedan åkt till jobbet själv. Det var bara Denise, som då var sju år, som hade blivit orolig och bestämt sig för att vara hemma ett tag och se hur det egentligen var med mamma.

Och tur var det, för någon gång vid 10 på förmiddagen var Anne knappt kontaktbar och Denise visste inte vad hon skulle göra. Hon ringde sin mammas väninna Anneli för att få hjälp och Anneli ringde vidare till en ambulans och åkte hem till Anne på en gång för att vara med Denise, hon förstod att situationen var allvarlig. Anne opererades akut, en bebis hade börjat växa i hennes ena äggstock så att den brustit och hon hade tre liter blod i buken.

Läkarna sa att hon hade varit förlorad om hon kommit in så lite som fyra minuter senare.


Efter den gången var det lugnt ett tag, men år 2000 föll nästa bomb, Anne fick tarmvred. Hon opererades men blev inte bättre efter operationen, när läkarna sedan kollade upp vad som var fel upptäckte dem att ca 15 cm av Annes tarm var kolsvart och hade ruttnat. En förruttnelseprocess hade startat trots att Anne fortfarande var vid liv. In på operation igen, denna gången tog dem bort den ruttna delen och försökte koppla ihop dessa två nu friska tarmändar. Det dem hade missat var att spola igenom tarmen med koksaltlösning för att se så den var helt tät, resultatet av den missen blev att det läkte ut avföring i Annes bukhåla. Den tredje operationen på endast två veckor inleddes. Denna gången var dom tvungna att lägga upp en stomi. Trots detta var Anne ganska positiv till framtiden, men då visste hon inte hur grym hennes framtid skulle komma att bli.


På Denises 12års dag, den 7 februari år 2002, ringde läkarna hem till Annes familj för att meddela att dem var tvungna att komma upp till sjukhuset och ta farväl av Anne för hon skulle inte leva så många timmar till trodde dem. Ingemar var inte hemma, det var Denises och Olivias älskade mormor Margareta som var hemma med dem och det var även hon som svarade i telefonen. Men emot alla odds överlevde Anne den gången också. Läkarna började bli förbryllade, vad hade hon egentligen för sjukdom? Och varför blev det alltid komplikationer på alla operationer? Men det var inte över än, inte på långa vägar.

Den sommaren avled Margareta, Annes mor, på kort varsel av en stroke. Margareta var den enda i sin släkt hon hade riktigt bra kontakt med. Hela Annes familj sörjde Margareta men bara två månader efter hennes död fick Anne en stroke. Då var hon bara 34 år.

- Jag var för första gången under min sjukdomstid rädd för döden, och otroligt deprimerad. Men jag var tvungen att fortsätta kämpa, för mina barns skull. Mina barn var det enda som fick mig att vilja och orka leva.

Anne var förlamad i vänster ben och arm och var rullstolsbunden, men hon hade överlevt. Stomin opererades tillbaka men såret på magen som blev läkte inte och stod öppet i ett år innan det tillslut gick att transplantera hud från låret och lappa över. Efter stomin var Annes tarm så kort att inga vitaminer eller fetter togs upp av maten hon åt och all mat bara rann igenom henne. Detta resulterade i ett gravt viktras. Anne har alltid varit liten och vägt i genomsnitt 55 kg, men nu var hon nere på 41 kg. Läkarna insåg att någonting måste göras och dem ville ge henne kabiven, ett sorts dropp som innehåller mycket fett. Annes blodkärl var så sönderstuckna redan så det bestämdes att hon skulle operera in en portakart som det kallas, en dosa under huden på bröstkorgen.

Själva operationen gick bra, men efteråt svällde hela hennes bröstkorg upp och blev svart och ömmade väldigt mycket. Men det gick ner efter någon dag.

Efter ytterligare någon dag när Anne vaknade på sjukhuset kände hon att hon hade blåsor i munnen. Det poppade upp nya hela tiden så hon gick till en spegel och såg att det var blodblåsor. I samma sekund började det pumpa blod från de två såren läkarna var tvungna att göra för att kunna operera in portakarten. Hon kände hur blodblåsorna i munnen sprack hela tiden som det växte fram nya. Hon ringde på larmet och efter ett tag kom en sjuksköterska in, som fick total panik. Flera sjuksköterskor kom in och alla fick de panik, de försökte lägga för kompresser och trycka för såren men ingenting hjälpte, blodet fortsatte att pumpa ut. Tillslut ringde dom på jourläkaren som också fick panik och mitt i allt detta kaos blev Anne kolugn. Läkare tog prover som visade att Anne hade en koagulering i blodomloppet, vilket betyder att hennes blod inte kan levra sig och bli en skorpa, utan fortsätter bara att blöda.


Vid det här laget var Anne ganska likgiltig till sina sjukdomar, det kändes som att det inte fanns något slut och att det var ganska hopplöst. Hon hade nu legat inne på sjukhus ungefär två år i sträck och under den tiden hade hon opererats 19 gånger bara i magen. Hon hade endast fått några helgpermissioner och hon saknade sina barn väldigt, väldigt mycket.

- Det som är värst med hela min sjukdomstid är all den värdefulla tid jag missat med mina barn, säger hon och får tårar i ögonen.

När hon legat inne så pass länge var hon ganska låg och då hade hon det här mötet med sin läkare Krister Ruth, och upplevde en vändning precis som Johnny Höglin hade gjort något år tidigare.

- Det Krister Ruth sa är nog det vackraste någon har sagt till mig. Han sa "Anne, jag är så stolt att jag känner dig och att jag fått delta i ditt liv. Det är någon mening med att du ska leva, du är ämnad till något stort. När jag dör vill jag skriva ‘jag kände Anne' på min gravsten så att alla vet det."

När Anne hörde dessa ord hände det något i henne, hon kände lite hopp tändas igen och ville fortsätta kämpa för att bli frisk. Hon tog sig upp ur rullstolen och kunde gå igen.


Efter det miraklet blev det några operationer till, Anne satte ihop sina egna läkarteam och fick flyga upp skickliga kirurger från Stockholm eftersom nästan ingen vågade operera henne längre, när det alltid blev någon komplikation. Idag mår Anne förhållandevis bra, ingen har hittills lyckats ställa en diagnos på hennes sjukdom, men mycket tyder på att hon har stora likheter med Krohns sjukdom. Hennes kropp kan fortfarande inte ta upp vitaminer, fetter m.m. men idag har hon en fungerande portakart och en snittvikt på ungefär 46 kg. Och viktigast av allt, hon har fått livsgnistan tillbaka.

Läkarna oroar sig för att hon ska behöva opereras igen, eftersom dom säger att det egentligen ska vara fysiskt omöjligt att gå igenom allt hon har gjort dessa år. Läkarna säger även att det kommer komma en dag då Annes organ kommer att kollapsa för att dom tagit så mycket stryk, och om det är om 2, 8, 10, 20 år eller 40 år, det vet ingen.
Men jag är stolt över min mamma, varje dag.

Men dessa jävla nätter, av ensamhet och ångest, har känt den flera gånger.



Denise Andersson har skrivit denna text.

 

nominerad av sara israelsson

- dom som blir nominerade måste skriva ett inlägg på sin egen blogg.
- i det inlägget ska du skriva 7 fakta om dig själv.
- och sedan nominera 7 andra bloggare.

7 fakta om mig:
1. jag kör min egna stil och folk vet om det.
2. jag har en sida av mig som är väldigt omogen
3. har haft en kronisk sjuk mamma sen jag var 6 år.
4. jag kan vara väldigt mogen, och har växt ifrån flera vänner.
5. jag är LIVRÄDD för spindlar, kan inte vara i samma rum om jag vet att en spindel är där.
6. jag gillar att ha tokiga färger på håret för att jag älskar det och känner mig fin i det.
7. min syster är min bästa vän. som tur är min riktiga syster också.

jag nominerar:
- amanda (www.tyrbo.blogg.se)
- cecilia (www.elinvscissi.blogg.se)
- sara (www.solmberg.blogg.se)
- daniella (www.ddaniellass.blogg.se)
- amanda (www.aamandaab.blogg.se)
- julia (www.juliabilanders.blogg.se)
- och ingen mer.

you try to rip me, but i don't tear and i don't care

haha har suttit och kollat piercingklipp på youtube.. typ när folk tagit hål i naveln, tungan osv. kollade också på klipp när dom tog hål i öronen, haha alla som skriver att dom inte vågar göra hål själv, vafan bara att göra det. jag har gjort 15 av mina 18 hål i öronen själv, skulle int egöra nåt om det gjorde dödsont! men alla har väl olika smärttröskel eller vad är det vuxna brukar snacka om? och förresten funkar inte min fittkabel till mobilen så kan inte lägga in nå fula bilder. jag har försökt allt, typ tagit sats och prickat rätt (lät fel) men inte fan funkar nåt.
funderar starkt på att göra hål uppe i naveln också. fundera får man ju göra, tankar skadar ju ingen som tur är! eller så vill jag pierca nån annanstans, grejen är bara den att jag hade inte fått bo här ifall jag gjorde typ i läppen, jävlar då kan vi snacka om att det hade blivit krig. men tungan ska jag göra i, men det får vänta tills nästa år tror jag.. och till vintern blir det nog att göra ett till hål i naveln isåfall, eftersom det är pökmånad nu. FRED UT