i'm waiting to be found

Börjar fundera på varför jag ringde ambulansen igår och varför jag inte bara lät mig själv dö av alla piller. Sen slår tanken mig på vad jag hade lämnat kvar om jag dog. Min familj och min pojkvän. Och sen tänker jag för mig själv, var det verkligen ett självmordsförsök eller var det ett rop på hjälp? Jag kanske inte vill dö, men samtidigt känner jag att jag inte orkar leva såhär. Kanske jag skrikit så högt fast inuti mig under en sån lång tid och känt att ingen tagit mig på allvar, att jag nu måste agera såhär för att få folk att förstå. Det gäller inte uppmärksamhet, och hade det gällt uppmärksamhet så hade jag definitivt valt nåt annat sätt. Jag känner mig som skit och det enda jag kan göra är att känna det. Jag är en hemsk människa och jag vill inte vara denna tjej. Jag vill inte vara hon som skadar sig och som ses som ett psykfall. Jag vill vara mitt gamla jag, och det värsta är att jag tappat bort vem jag var förut. Jag vet inte ens vem jag är nu.

fucked up

Tog en överdos igår, ambulansen kom och hämtade mig och jag fick åka in till akuten. Magsköljning och kol. Fick panik när dom höll i mig så jag bara skrek rakt ut när dom tröck ner slangen. Är inlagd och har fått massa dropp, imorgon ska jag träffa nån från bup som ska göra en bedömning eller nåt, jaja jag lever

there's time to change

idag har jag och kevin sovit. sovit. sovit. sovit. och ätit pizza! nu är jag hemma i byn igen och väntar på mannen...... igen. ikväll ska vi flotta, kolla film och bete oss som dom töntarna vi är bara för att jag är hemma ensam.

NAW, första pussbilden på oss