Och livet känns lite mer grått sen du försvann

Gråtit så mycket att ögonen svider. När jag såg dig somna in så kippade jag efter luft. Det var som att all luft slogs ur mig när jag såg att du försvann. Jag skrek och fick panik, jag skrek att jag tyckte det var så orättvist att himlen får dig medans du försvinner från oss. Tillslut var det bara ditt skal som låg där, din själ var redan någon helt annanstans. På en bättre plats, där du är fri från smärta och tvång. Men det gjorde ju så ont i mig. Det gör så jävla ont i mig. Att sitta där med dig liggandes i famnen kändes ju så rätt, men nånting var ju ändå så väldigt fel. Det var just det, du andades inte. Du var inte där. Jag höll i ditt skal och bad om att få dig tillbaka. 
Jag ville bara ha dig tillbaka, jag önskade för ett tag att du skulle börja andas igen och att allt detta bara var en mardröm som jag skulle vakna upp från. Men jag vaknade aldrig. Och hur mycket jag än skulle nypa mig själv i armen för att vakna, så vaknar jag inte. För det är ingen dröm, det här är sanning.

Men huvudsaken du har det bra nu, att du slipper ha ont och att du får vara den lyckliga friska Kajsa igen.
Det är det viktigaste och det är kanske även det som gör att man kan överleva förluster som dom här.
Jag vet att detta var mer än rätt, men ändå kommer jag aldrig acceptera det.
Jag kommer aldrig acceptera att du är borta, när du nyss var här. 
Jag älskar dig, hälsa Agnes, Nancy, Zandra, Mormor och Farfar från mig. Och jag vet att dom tar hand om dig. Jag vet att mormor visar dig de bästa ställen som finns där på andra sidan, jag vet att du och Nancy busar, precis som att ni aldrig skulle varit ifrån varandra, och jag vet att Agnes biter dig i öronen och svansen, glad över att äntligen ha någon att reta igen.

Men här är vi, vi som är kvar, och vi längtar så efter dig.
Men vi kommer alltid blicka tillbaka och minnas alla stunder vi haft med dig, såna stunder som man aldrig kommer få uppleva igen men som man nu måste leva vidare på och minnas, glad över att det hände.
Och kanske inte nu, men kanske sen, kan man blicka tillbaka på minnena och le, skratta och vara glad.
Glad över att vi fick en sån som du. Men samtidigt så ledsna över att vi aldrig någonsin kommer få någon som kan jämföras med dig hos oss igen.
Det kommer ta sin tid att kunna tänka tillbaka utan att gråta, men det finns ju ingen tidsbegränsning på hur länge det får ta. Vi kommer sakna dig så länge vi är kvar här, men en dag syns vi ju. Då är det du som står där och tar emot oss när vi kommer. Då är det du som får visa oss runt. Men tills vi ses igen, då får du sova så gott, älskade lilla tjejen. Du är så otroligt älskad. Åtta år med dig. Vi älskar dig, vi alla älskar dig. 
Sov i ro, vår ängel.

Du har haft ett värdigt liv och du fick ett värdigt avslut på det. 
Leva som en drottning och dö som en.

ensamheten förför mig varje dag jag kliver upp

Förlåt att jag varit så negativ senaste tiden. Men hela jag är en katastrof, och jag har aldrig varit så rädd för mig själv som jag är nu. Känns som att jag inte har någon kontroll alls över mig själv, och det ger mig panik. Självmordstankarna har alltid funnits men aldrig på riktigt, som dom är nu. Om det gör någon skillnad?
Jag är inte lika stark längre, min kropp är svag och allt blir bara värre.
Förlåt.