'cause we all rise and fall on a daily basis...

fan tror jag hamnat i nån såndär seg period i livet. och förr var jag ju van, för då var varje dag såhär och jag såg aldrig nåt slut på det. tillslut var det knappt jobbigt längre för att det blev min vardag, jag trodde inte att det fanns ett liv utan allt mörker och utan ångest. men nu när jag faktiskt hållt mig rätt stabil i nån månad utan att behöva hamna i en svacka så känns det plötsligt jättejättejobbigt att hamna i en. hur orkade jag leva såhär förut, VARJE DAG, utan att ens vara medveten om att det kunde gå över? hur i helvete fixade jag det då?! nu är jag glad för att jag vet att det inte känns såhär föralltid, det är bara en svacka som jag tar mig ur. jag vet att livet inte alltid är piss och att det faktiskt kan kännas bättre och det är skönt. men hur orkade jag kämpa förr när jag inte visste det? nu är det mest läskigt för jag hade nästan glömt bort hur detta kändes, och det gör hela grejen lite jobbigare. men som sagt, det är inte nånting jag inte kan ta mig ur. det är ju bara en svacka.

Farmor

Idag är det ett år sen jag satt på en stol bredvid sjukhussängen, höll din hand och såg dig ta ditt sista andetag. Ett år som har gått otroligt fort men samtidigt så smärtsamt sakta, livet går vidare men vart försvinner tiden? Vart försvann du? Du fattas mig! Jag saknar dig varje dag, du finns inte här längre men du finns i mitt inre. 
 
"Tid har förlöpt, dagar har gått, månen har vandrat sin väg genom vitt och svart och grått.
Jag saknar ditt skratt, jag saknar ditt hår, jag saknar att ringa ibland och berätta om hur det går.
Det har tidvis gått bra, tidvis har skakandet lagt sig, ibland har jag vaknat på morgon och gjort det jag ska.
Men jag saknar din hand, saknar din röst, ensamma dar har jag saknat din famn och din tröst."

Men jag har lärt mig konsten att kunna förändras och lämna dom där gamla grubblande monsterna hemma.

Tankar tankar tankar... Tankar som fyller varenda del av min kropp, tankar som gör det grått och svårt att orka. Men jag orkar. Får aldrig ge upp, aldrig backa tillbaka.
Andas, även om det tar emot.
Det går över, det går alltid över. Glöm inte bort att andas. Men vadå går över? Det går aldrig över, jag lär mig bara hantera det.
Smärtan, mörkret, det lever inom mig.
Det har blivit en del av mig men jag kan leva med det, jag vet det nu. Även om jag inte vill så kan jag det. Jag vet bättre nu, låter det inte ta över kontrollen. Ibland faller jag men då ställer jag mig upp igen, får inte ligga kvar. Upp på benen igen, fortsätter kämpa för jag vet att jag kan.
Jag viker mig inte. Viker mig aldrig.  
Det får inte kontrollen, det får aldrig mer kontrollen. Jag tar en dag i taget, andas, och ger aldrig nånsin upp.
Jag vinner en dag.