Och vissa dagar känns ångesten verkligen i bröstet

För jag vill så mycket, jag vill orka så mycket. Jag vill så mycket mer än vad mitt psyke klarar av, och det gör mig frustrerad att jag inte klarar det. Det tar sån jävla lång tid att återhämta sig igen. Jag VET att jag gjort en sjuhelvetes resa som varit/är lång och påfrestande, och många gånger använder jag det som nåt bra under de stunder jag känner mig misslyckad. Jag brukar tänka att ja, jag kanske inte har gymnasiebetyg, jag kanske inte har ett eget boende eller bra meriter i mitt CV. MEN jag har varit i krig i så många år, krig mot mig själv och mina demoner. Demoner som ville ta livet ifrån mig, men jag vann den kampen och valde livet istället för döden. Jag försöker bara tänka på att jag har gjort en egen resa, där skola eller jobb var det minst prioriterade. Min resa var en resa på liv och död, och samtidigt som jag gick igenom det så tappade jag många år i det "verkliga" livet. Hur tar man sig tillbaka till det såkallade "verkliga" livet efter så många år? Jag VILL så gärna, och hade jag fått välja hade jag redan läst upp gymnasiet och allt vad det innebär. Jag vill, och jag blir så jävla frustrerad när mitt psyke inte spelar i samma lag. Jag måste förstå att jag kanske inte orkar allt vad jag vill, utan måste ta det ett steg i taget. Så, det är vad jag får göra. En sak i taget och låta allt ha sin tid. Små steg, små steg i rätt riktning. Framåt, inte bakåt. Snart kan jag nog acceptera det, att det kanske tar längre tid för mig än för andra. Och det är ju faktiskt helt okej, ändå.

i know you wanna rest your head and just forget the night, so just know i’m gonna stay right here, i’ll sit by your side

i lördags var jag och andreas med om en bilolycka. låter så brutalt att säga bilolycka men ja, vi körde i diket och det blev en jävla smäll i alla fall, airbags som luktade skit och skrotad bil. men vi klarade oss och det är det viktiga, det jag tog med mig efter detta är att verkligen aldrig slarva med bilbältet för när olyckan väl är framme kan det rädda liv. nu var vi ju båda fastspända och det var nog just därför vi klarade oss så bra som vi gjorde. ont i ryggen har jag så igår var jag på jouren och träffade en läkare som kunde konstatera att det bara var muskulärt men han skrev en remiss till röntgen ändå, egentligen för att jag skulle slippa fundera på om det blivit nån skada i skelettet och bara för att kunna utesluta det helt. så idag var jag och röntgade ryggen och det visade INGENTING!! så himla skönt. olyckor händer alla och det går inte att styra eller bestämma över, det är ju så snabbt hänt. jag är bara glad och tacksam över att vi hade sån tur. du och jag andreas, du och jag ❤